I spåren av Kulturutredningen och Skuggutredningen tycks samtalsämnet givet för oss kulturutövare. Vad ska hända med kulturen och finansieringen av densamma? Vad är kultur? Inga svar är egentligen givna men det var länge sedan kultur och dess mål och innehåll diskuterades så livligt som nu.

Förra onsdagen var jag och såg "Det osynliga" på Länsteatern med en efterföljande kulturdebatt med bl.a. företrädare för Örebros kommun- och landstingspolitiker, Skuggutredningens Stina Oscarson och företrädare för institutionskulturen i Örebro. Många utopiska tankegångar men också sakliga förslag lyftes samtidigt som kritik riktades mot Kulturutredningen, politiker och media.

Det mest bestående är dock pjäsens budskap, som finns att läsa om i Teaterförbundets guide till kulturpolitiken som heter just "Det osynliga", och Skuggutredningens inlaga till kulturdebatten i form av "Parlören - en ordbok för icka mätbara värden". I den senare finns förklaringar på nya, fantastiska ord som värmer en kulturnörd i själen, såsom mottaglighetspotential, empativolym och kulturuppbyggare, men också förklaringar till gamla, nästan uttjatade ord, som blir som nya.

Ett alldeles underbart exempel är "amatör" som oftast förklaras med sin grundbetydelse: den som älskar. Ingen dålig förklaring men ordet känns ändå lite utnött, som en patinerad stolssits. Då kommer denna förklaring som en möbelpolish och lyser upp vår tillvaro; en "amatör" är "nyfiken utan ångest".