Då är den begången. Premiärrepetitionen. Ja, min egen i alla fall. De mest ihärdiga skådespelarna har hållit på i månader. Min roll är så liten och kommer in först mot slutet så det var inte dags förrän nu. I helgen kommer jag också vara med och repetera på Sparbanksbörsen i Fjugesta. Sedan får vi se hur mycket rep det blir innan intensivperioden från Kristi Himmelfärd och framåt.

Hur var repetitionen då? Jo, vi började med en skön, mjuk uppvärmning som var toppen! Den typen av gullande med sin egen kropp är något jag saknat. Och min kropp med! Jösses, vad stel den var! Jag borde göra sådant varje dag. Sedan repade Robin, Gunilla och jag scenen där Nils möter Selma. Det skedde med stor glädje, kreativitet och värme, som så ofta i dessa sammanhang. Vi bestämde oss för att låna mer av Selmas egna ord för att hitta den rätta känslan. Helt underbart! Längtar till nästa gång!

När man söker på "gås" på nätet handlar huvuddelen av sidorna som kommer upp om tillagning och förtäring av fågeln. Något om djurhållning och uppfödning finns där också. Lustigt nog visar det sig finnas en gås som är ett kollektiv; på MySpace finns Stockholmsklubben Klubb Gås med rökig rock n' roll.

När man söker på "gäss" framträder en annan bild. Då handlar nästan alla sidor om fakta om fågeln och om fågeln som en del av naturen. Bl.a. kan wikipedia lära oss att det finns femton olika arter gäss uppdelade på två huvudsläkten, Anser och Branta. Den förstnämnda har en färgskala från vitt till brunt medan den sistnämnda oftast är svartvit. Till Anser-släktet hör våra inhemska gåsarter såsom t.ex. fjällgås, medan importerade arter, som kanadagåsen, tillhör Branta-släktet.

Gässen som kollektiv har ändå mycket gemensamt som t.ex. valet av föda: De vuxna äter växtdelar medan ungarna äter smådjur. Gäss smälter gräs och dylik föda väldigt dåligt och istället äter de enorma mängder. Detta för att snabbt göra sig av med avföring så att maten inte tynger ner dem så de inte kan lyfta om fara hotar.

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att kollektivet alltid överträffar soloinsatserna både när det gäller överlevnad och när det gäller social samvaro. Och att vi människor kanske ska vara tacksamma för våra intrikata och väl fungerande matsmältningsorgan. För hur skulle det annars se ut på scenen i Riseberga?

Så har vi då äntligen varit på plats i Riseberga allesammans, lördagen den 7 mars. På halkiga, snöiga vägar tog vi oss dit från när och fjärran. Stigen till amfiteatern var brant (som alltid - pust!), halkig och snötäckt. Vi pulsade fram genom skogen som ett lämmeltåg och kom fram, lätt anfådda, till den där gläntan i skogen som alltid överraskar med att ligga där så fridfullt och vackert.

En samling på scen - jösses, vad många vi är! - för lite information och utforskande av scenen. Sedan inledde vildgässen sin berättelse om Nils Holgersson - mäktigt! Det kollektiva berättandet, uppbrutet av individuella prestationer, i skön samklang och melodi blir fantastiskt! Snacka om att sugas in i sagornas land där det som händer kanske till och med kan ske på riktigt...

Sedan bar det av på ett nytt lämmeltåg till Sparbanksbörsen där vi gav lite producentinformation och tittade på ett par filmsnuttar från de tidigare uppsättningarna i projektet; En Midsommarnattsdröm från 2007 och Arns Cecilia från 2008. Det känns som en underbar ynnest att ha fått vara med om hela Riseberga-resan, ända från början.

Efter lunchen vidtog läsning av manus och det var en häftig upplevelse. Att få höra alla karaktärer, vissa mer utvecklade än andra i nuläget, tillsammans i hela akt I och en liten bit av akt II - wow! Det arbete som kommer att ske fram till premiär lovar redan nu gott. Från en del skådespelare kunde man nästan känna de djuriska rörelsemönstrena bara genom att höra dem tala. Härligt!

Tillsammans, som gäss, kommer vi att göra en underbar resa upp mot nya, oanade höjder. Yes!

I produktionsgruppen håller vi som bäst på att ta fram en affisch för att kunna markandsföra vår underbara resa. Och bara det är en resa i sig. När ett tiotal extremt kreativa och engagerade individer sätter sig ner för att diskutera bilden på affischen, då händer något. Idéerna smattrar ut som ur ett maskingevär. Och varje färg, varje material, varje kontur som nämns, ger upphov till en ny tanke. Ibland utan att det går att förstå kopplingen.

Ett fjäll blir en fjäder, blir en vinge, blir en himmel, blir en blick, blir ett moln, blir en luva, blir en liten, liten en, blir större, blir mindre, blir ett fotografi, blir tecknat, blir ett landskap, blir ett lapptäcke, blir ett land...

Detta ackompanjeras av ett ja eller ett ja! eller jo eller JA!... i en oändligt vacker symfoni av kommunikation. Det är en ynnest att få vara delaktig i en sådan skapandeprocess och jag vet att, när affischen är klar, då kommer vi alla att dras till den, sugas in i den och längta till den där förtrollade världen som vi håller på att skapa tillsammans (som gäss).